Jag älskar dig mer än någon annan

Min kärlek till dig är så himla stor. Jag vill aldrig skilja mig ifrån dig du min kära vän du har fått mig på fötterna igen. Du har gjort mitt liv mycket bättre än för. Jag älskar dig jättemycket jag skulle kunna ge dig en hel blomsteraffär. Du är världens bästa flickvän som jag har. Du är min älskade prinsessa jag älskar dig Min prins, jag älskar dig 100 gånger mer än vad du och någon annan i världen kan säga, mer än vad ord kan beskriva, mer än allt! Min kärlek för dig går inte att förklara i ord! Du är det finaste jag har, du som har nyckeln till mitt hjärta! Du är det finaste jag har, älskar dig så sjuuukt!♡ Jag älskar någon annans man: tre alternativ för utvecklingen av situationen och möjliga åtgärder. Kämpar du för din lycka till en kvinna som älskar någon annans man? Mannen älskar en annan: hur man uthärdar det outhärdliga? Kanske måste du kämpa eller bara låta din make älska en annan … Nuggets hemma – mycket trevligare än ... “Jag älskar dig” betyder så mycket mer nu än vad det gjorde för tre månader sedan. Med dessa ord skickar du nu ett underförstått meddelande om att du älskar hur denna person får dig att må, och den bästa biten är att du verkligen känner som om du håller på att bli en del av dennes liv och att denne håller på att bli en del av ditt. Älskar dig till månen och tillbaka. Jag älskar dig för att du alltid kan få mig på bra humör. Det var när han strök mitt hår när han trodde att jag sov, som jag visste att han verkligen älskade mig. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. G.A. Jag klarar mig ensam men jag vill inte se världen ... Jag älskar dig mer än barnbarn älskar sina morföräldrar. Jag älskar dig mer än författaren älskar deras böcker. Jag älskar dig mer än lite ljus i den mörkaste natten. Jag älskar dig mer än en björn älskar honung. Jag älskar dig mer än tonåringar älskar 'Harry Potter'. Jag älskar dig mer än en affärsman älskar hans vinst. Män tenderar vanligtvis att berätta om sin kärlek för någon tidigare än kvinnor. Män är också gladare än kvinnor när de får kärleksbekräftelse från sin partner. Enligt en undersökning så tar det i genomsnitt 88 dagar för män att säga till sin partner “jag älskar dig”, för kvinnor är det 134 dagar. Vi har alla personer i våra liv som vi konstant skulle vilja säga “jag älskar dig” till. Om vi fick som vi ville skulle vi säga det hela dagen lång, varje dag. “…det är ingen nyhet att världen och jag älskar dig väldigt mycket, men jag kommer alltid älska dig lite mer än världen.” –Mario Benedetti– Det spelar ingen roll om jag älskar dig mer än någon annan på denna jord. Du vill ändå inte ha mig. deprimerad-flicka . Follow. Unfollow. jag älskar dig men det spelar ingen roll hur mycket du vill ändå inte ha mig för jag är värdelös jag saknar dig kom tillbaka ledsen deprimerad-flicka. 118 notes Reblog ... Det är därför du inte krossade henne. Hon är mycket mer än du trodde. Du fick henne att älska någon annan för att du fick henne att tro att hon inte är viktig. Du fick henne att tro att hon bara var ett misstag – något på vägen, något som höll dig upptagen.

hej. jag är inte säker på vad jag vill uppnå exakt med den här texten, men jag känner att jag äntligen måste nå ut till någon, jag förväntar mig inte någon älsk

2020.06.09 20:46 h3ro1n1e hej. jag är inte säker på vad jag vill uppnå exakt med den här texten, men jag känner att jag äntligen måste nå ut till någon, jag förväntar mig inte någon älsk

ledsen, det är en vägg med text, det är ganska allvarligt om du inte har energi att läsa allt jag förstår helt.
jag gillar att prata på engelska, min svensk är inte perfekt, men jag ska prova att skriva som bästa jag kan. jag ska inte använda google translate kanske jag vet inte några ord, men jag är säker ni ska förstora? mig och jag ska skriva alt med små bokstäver.
jag har kommit till Sverige i 2016 och har varit här nästan 5 år. jag har kommit från Lettland så jag passar som en svensk kille faktiskt. blont hår, gröna ögon, vem bryr sig. jag ska bli 27 snart och känner att mina dagar är numrerade.
i början jag var i SFI så jag kan lära sig svensk snabbare, men jag fick ett job ganska snabbt och kunde inte gå på SFI längre. i princip jag jobbade industri jobb. inte glamoröst arbete men vad du än vet. jag var glad att jag kunde arbeta och jag lära sig svensk, men utan paper från sfi.
jag hade inte den bästa barndomen som det visar sig, det skulle ta för lång tid att förklara allt, jag vill inte ta era? tid så mycket, men mina föräldrar är alkoholister och missbrukaremina. inte min mamma men hon dricker mycket men hon gjorde det bästa hon kunde, jag skyller inte på henne för någonting bara för att inte lämna min far. jag var väldigt ung när dessa problem började, 6-7 år kanske och dessa problemer har faktiskt inte slutat, men vi bor inte tillsammans längre så det spelar ingen roll, men skadan hade redan gjorts och det jagar mig fortfarande. självklart när jag var liten jag kunte inte försvara mig, men med tid jag kunde, men det var väldigt konstig att ''fight'' din far av många anledning.
Lettland påverkas mycket av Ryssland så du bara STFU och lev hårt. Det är bara mentaliteten där. min syster fick samma skada, men hon kom ut och såg aldrig tillbaka, jag var väldigt glad att hon gjorde det. hon är 5 år äldre än mig. så jag var kliniskt depressed och suicidal vid 10 och räknar. jag visste inte vad att göra. jag visste inte vad jag kan göra. jag ringde polisen en gång, de gjörde ingenting. ser tillbaka på det nu jag kunde jag göra så mycket, men när du är en barn du vet inte vad ska göra och jag var skäms över att min familj var jävla galen. jag också ville inte att någon skulle veta om det. de jävla tråkig.....fan
alla fal, mina föräldrar har varit i Sverige lite mer än jag, så när min ''far'' krossade mitt sista hopp/dröm i Lettland, jag hade inget annat val än att komma till Sverige. Vid denna punkt jag var 22 nånting. självklart jag är inte helt retarded, jag vet Sverige är ett bra land så även om jag ville dö varje dag, jag var lite upphetsad att komma här och kanske förändra mitt liv, men jag fattade snabbt att de spela inga roll var jag är, vem är jag med, med/utan föräldrar, min huvud kemi? är totally fucked. jag kan inte ta det här längre. även gå ut din sängen tar så mycket energi, det är löjligt....
hela tiden vi har varit i Värnamo/Jönköpings kommun. så vid denna punkt, jag vill köpa en pistol och just go away. jag visste att de ska bli problematisk at fick pistol på grund av jag är mycket blyg och jag har inga connections. jag provade, lita på mig :D men kunde inte. så jag bara jobbade och fantasera bara om dö varje dag. jag är säker på att jag inte är den enda. de bara jävla suker och jag kan inte göra mycket. jag vet inte alla Svensk regler och så vidare, det var också en stor problem faktiskt.
ocskå vi var 3 människor på ett lägenhet :D no comment. så med tid jag visste inte vad att göra. jag kunde inte ta det längre. jag var 100% walking dead. jag kunde inte säga att min far är en alkoholist och ocskå vem bryr sig nu. ingen bryr jag är väl över 18, gör vad du vill och jag visste det, men jag kunde inte göra mycket. jag hade ingen vänner i Sverige. jag vill inte bry någon, jag är för blyg. min mentala var bara fucked och jag undrade varje dag hur och varför jag fortfarande lever.
så vid ett punkt jag hade över 100k kr på min konto tro det eller nej, men det roligaste är jag hade mycket pengar, men för mig de spela inga roll, jag kan inte göra ingenting med det och pengar för mig gjorde mig aldrig lycklig. Cliche, jag vet. jag ville inte känna död inuti. jag har bokstavligen en tattoo över min bröst ''öppnar inte död inuti''...
Många gånger jag behövde att sova i min föräldrars bil, jag jobbade första skiftet i den tid och vi började jobba 05:00 men min far började kl 13:00, vi hade olika jobb alla fall, så jag provar att sova, men han är fortfarande druckit och klockan 00:00 han tänker att laga potatis och sjunger :D jag menar även att minns det nu, jag vill att gå på hans hus nu och........ han brydde sig bara inte om något annat än sig själv.
jag har över 100k kr men jag sovar i bilen. you can not make this shit up. så vid ett punkt jag har ingen pistol, kan inte döda själv, du kan, men jag är rädd att göra det på annat sätt... och jag väntar på min lägenhet över ett år nu. när fredag kommer du är lycklig, jag kan koppla av äntligen!!!!! nej, jag kan inte. när fredag kommer det är säker de ska dricka 3 dagar i rad, fredag, lördag, söndag, varje vecka. jag skulle jobba 7 dagar i rad sedan åka hem, det var så dålig. jag var som 24 på denna punkt och fortfarande kändes som en barn, jag vet inte vad jag kan göra om min situation.
jag hade ett lite hopp om att jag äntligen skulle berätta för någon om min situation, skulle jag bli räddad. ja visst. försäkringskassan och Värnamo kommun vet om min situation nu, de bryr sig inte. du är nästan 27, fixa din lögn sluta vara en tik. jag håller men jag kan inte göra det ensam längre, jag kan bara inte.
så jag dricker inte, jag har ingen att gå, så varje vecka jag började att gick till annat stad i Sverige. Göteborg, Jönköping, Stockholm, Borås.... jag tappade bara min huvud, längre bort från mina föräldrar, det var bättre. utforskade staden, gick till många fotbollsmatcher. Jag gillar AIK mest, men jag också gillar Hammarby/Djurgården/IFK Göteborg :D jag vet jag vet, jag är en plastic. jag är inte personligt inblandad. jag älskar alla. så jag äntligen fick min lägenhet, det var 2-3 år tillbaka. efter jag fick min lägenhet, har ingenting förändrats, jag var 1% lyckligare men allt missbruk hela mitt liv har bara förstört mig och att jag alltid var ensam, det spela ingen roll var jag var, med vem....
så, jag slutade min jobb 8 månader tillbaka på grund av om jag jobbade där längre, jag skulle ha dödat mig själv vid lunchtid framför alla. jag är inte en skadlig person, jag vill inte involvera någon i mina problem. jag skulle säga i 10 ården jag agerade framför alla att jag var okej, så andra människor, främlingar, kollegor märkte inte något och även om de inte är säker på att de skulle ha gjort något, jag agerade framför alla så att de inte skulle känna sig dåliga, jag kunde inte förfalska det längre, jag kunde bara inte.
enda lösningen jag kunde tänka på är att sluta och stanna hemma där jag inte kan skada någon annan än mig själv. så jag ljög till min chef, jag sa jag fick en annat jobb, jag kunte inte säga till honom jag vill dö varje dag, jag bara kunde inte... jag ljögade till alla. jag är inte okej. jag har inte varit okej sedan jag föddes.
så, 8 månader jag har varit hem faktiskt. jag hade inte balls att döda själv. vilken plats kommar pengar? jag hade pengar, men efter tid jag tog låner från banken och nu jag är skyldig pengar till regeringen som galen pengar. jag bara inte bryr mig längre var mitt liv slut, ingen vet om min smärta, jag är bokstavligen ''the loneliest boy in the world''. jag är bokstavligen i mars jag provade fick hjälp första gånger i min lev, jag visste inte vad att göra längre. jag visste inte vad att göra min hela liv.
alla fal, jag gick till Värnamo psykiatriska, berättade de vad jag sa till er och de allt. De provar att hjälpa, men med corona allt är långsam och alla fall jag väntar 3-4 veckor till ett möte varje gång. jag använda anti-depressants, men ett sak har inte förändrats. Så en vecka tillbaka jag provade ecstasy/MDMA första gång i min lev och det var helt banbrytande jag var inte depresserad längre och jag omedelbart började spela musik xD
jag ville alltid göra det men min depression tillät det inte, men jag tror att det är för sent nu. jag är inte delusional, jag vet det ska ta några år när du ska bli bättre och så vidare, det ska ta mycket tid om du ska även få pengar från det, men det är bokstavligen det enda som ger mig glädje och det handlar inte om pengarna. mina läkare sa att de skulle nå ut till Värnamo kommun för att se om de kan hjälpa, de är inte intresserad att hjälpa mig. Försäkringskassan samma. Jag hade sjukpenning och bostadsbidrag från läkare. de förnekade båda, samma som Värnamo kommun.
de tror bara inte på min situation jag har ingen aning faktiskt och jag har inte energi att ''fight'' längre än mindre gå på jobbet igen, jag kommer bokstavligen att dö den första dagen, jag kan inte förfalska det längre, om någon på denna punkt skulle fråga mig just nu ''Hur mår du?'', jag ska säga ''jag vill att döda själlv varje dag, hur mår du?''
just nu vet jag inte vad jag ska göra längre. med min sista styrka gick jag till arbetsformedlingen, berättade för dem om min situation, de kan inte göra mycket, jag provar att hitta en jobb, det är bästa jag kan göra, men med corona och min problemer, ingen ska rär mig nu och jag skyller inte på dem. varför vill du ha en instabil kille på din arbetsplats? vid denna punkt jag är låg pa mat. jag kommer äntligen slut på pengar denna månad och jag är så glad att jag inte ska behöva känna smärta längre. jag kan inte ta detta längre, men ändå gör allt ensamt och ingen tror mig också, det är jävla galen :D allt jag kan göra är att skratta och gråta om min själv.
jag förstår om någon skulle säga ''kille, du är nästan 27 år gammal. varför du kan inte leva din lev? glöm det förflutna och gå vidare'' igen, jag håller. tyvärr jag är inte tillräckligt stark. jag är inte säker ni kan säga nånting att kan hjälpa mig vid den punkt. det är en dålig situation och naturligtvis i slutändan, det är mitt fel jag är här.
det är ledsen jag är en snygg kille med en anständig hjärna jag kunde bara inte inse min potentiella, jag har varit ensam hela mitt liv och gick genom en galen skit. jag vet inte om det är tillåtet här, men om någon är intresserad av att prata med mig är jag öppen för förslag....
Liksom, jag älskar Sverige, but I hate myself limitlessly.
EDIT 6/10/2020 - 14:31 Hej killar. Tack för alla dina meddelanden, de betyder mycket för mig. Jag vaknade och känner verkligen bedövad faktiskt. Jag vet inte vad jag realistiskt kan att kan börja göra för att ändra mitt liv. Jag ser mina problemer, ser inte lösningar. Jag måste oroa mig för mat, hyra och måste faktiskt börja få verklig hjälp. Jag vet inte, verkar bara omöjligt att göra något av det här just nu :/
EDIT 6/10/2020 - 15:08 Jag ska gå ut nu och lyssna på Mac Miller. Ger lite glädje. Jag tror att detta ska bli min sista rapport, jag ska försöka göra vad jag kan, men det känns bara så ledsen, allt.
EDIT 6/11/2020 - 03:04 Hej. Jag är verkligen öppen för att få nya vänner även om ni sa att du bryr dig om mig, jag känner mig ensam och vill inte känna mig ensam. Om du är intresserad av att prata lite mer regelbundet med mig kanske vi kan byta sociala, leta efter varandra och motivera varandra att göra bättre. Jag vet inte. Jag kan verkligen inte göra detta ensam och jag behöver hjälp, det är sanningen.
Håll dig säker, ta hand och älska varandra.
submitted by h3ro1n1e to sweden [link] [comments]


2018.04.23 18:38 tabse Jag blev precis dumpad pga min hemska uppväxt

Jag känner bara att jag behöver prata av mig...
Tjejen jag har träffat i några månader har regelbundet frågat mig om mina ärr och jag brukar försöka undvika att prata om det för jag tycker det är jobbigt men jag valde att berätta för henne för en vecka sen och idag dumpade hon mig för hon sa att det var för mycket för henne att hantera.
Jag tänkte att det kanske är dags att försöka äga mitt förflutna så här har ni berättelsen om min uppväxt som jag håller hemlig för de flesta jag känner:
Jag föddes i Johannesburg i Sydafrika till en svensk mamma och en (vit) sydafrikansk pappa. Mamma var sköterska och pappa var kirurg och de träffades när de jobbade för läkare utan gränser i Uganda och Kongo. Jag vet inte vad de såg eller upplevde där men de blev båda alkoholister strax efter de fick mig.
Mamma slog mig regelbundet. Pappa slog mig också men inte alls lika ofta, han slog mest mamma. Jag hade nästan ingen koppling till Sverige när jag var liten. Mamma pratade ingen svenska till mig, vi pratade endast engelska i hushållet, men hon gillade att baka kanelbullar. Den enda svenskan jag kunde, lärde jag mig över telefon från min moster som är 12 år äldre än mig. Hon ringde ner och övade på sin engelska och lärde mig några enstaka svenska ord men de enda som satte sig var hej, hej då och jag älskar dig.
När jag var 8 år så blev pappa av med jobbet pga sin alkoholism. Det tog hårt på honom och han började dricka tidigare på dagen och slog mig mer, han och mamma bråkade också väldigt mycket. Bara någon månad efter så dog mormor i en bilolycka (morfar dog av cancer innan jag föddes). Mamma åkte till Sverige för begravningen men jag och pappa stannade hemma i Johannesburg. Mamma var i Sverige i ungefär en månad och medan hon var där började pappa planera en flytt till Durban då han hade kontakter på ett sjukhus där. När mamma kom hem från Sverige var hon en helt annan person i typ en vecka. Hon var glad och sprallig och hade språng i benen. Hon drack fortfarande men hon slog mig inte. Men hon var snart sitt gamla vanliga jag igen. Ungefär en månad efter det inträffade den värsta dagen i mitt liv. Allt som kommer här efter bör kanske tas med en liten nypa salt då det är taget ur mitt minne som en traumatiserad 8-åring och lite info som jag fick efteråt.
En vanlig lördag då vi alla tre var hemma så ställde jag lite frågor till mamma om Durban och vår flytt dit. Antagligen hade inte pappa berättat för henne om denna planen och han blev helt rasande på mig och mamma. Han och mammade skrek och slängde saker mot varandra och efter en stund tog pappa tag i mig och började slå mig. Då gick mamma ut ur rummet och när hon kom tillbaka hade hon en liten revolver i handen. Hon kom in i rummet och utan att säga ett ord sköt hon pappa i huvudet. Han föll ihop i en hög på golvet framför mig och jag och mamma började storgråta. Hon tittade mig i ögonen och höjde pistolen mot sitt eget huvud och fick en blick av fullkomlig förtvivlan i sina ögon medan jag skrek "No, mom, please no!". Då vände hon revolvern mot mig och avfyrade ett skott som snuddade/träffade mig i sidan av magen. Jag hoppade till och började springa mot köket och då sköt hon två skott till, ett som träffade en lampa bredvid mig och ett som träffade mig i benet precis övanför vristen. Mitt skenben bröts och jag kollapsade på golvet. Mamma gick in i köket, lutade sig mot diskbänken och sköt sig själv i magen. Hon kollapsade på golvet och kastade bort revolvern. Jag kröp fram till henne och hon kramade om mig medan det rann blod ur munnen på henne. Hon pratade svenska med mig men jag kunde inte förstå något utom att hon kallade mig älskling. Jag svimmade och vaknade senare upp på sjukhus. En polis satt med mig men svarade inte på några av mina frågor. Efter någon/några operationer till så vaknade jag upp med min moster bredvid mig. Vi fick veta att mamma var död och pappa var i en koma. Pappa dog någon vecka senare och när jag lämnade sjukhuset åkte jag med min moster till sverige.
Min moster är världens bästa människa. Hon tog hand om mig helt ensam som 20-åring och gav upp sin ungdom och sin plan att plugga för att ge en pojk hon hade träffat typ 3 gånger i sitt liv en andra chans till en barndom. Efter ett par år så adopterade hon mig och jag har kallat henne för mamma sen jag var 10. När jag var 19 fick hon sin andra chans att plugga och vi började båda plugga på universitet, dock på olika skolor. Några år senare så gifte hon sig och idag har jag två småsyskon(kusiner) som inte vet hela storyn men som älskar sin adopterade storebror.
Jag har ärr och mardrömmar och svårt att öppna upp och lita på folk men utan världens bästa morsa från 8 års ålder hade jag nog varit en helt annan och mer fuckad människa.
Det här tog tid och tårar att skriva men det känns rätt bra just nu.
Edit: Jag har gått i terapi av och på sen jag kom till Sverige och jag går idag på anti-depp/ångest.
Edit2: Tack så jättemycket för all kärlek och all respons, jag lovar att läsa alla kommentarer och svara på alla frågor imorgon. Jag blev inspirerad av er och har spenderat kvällen med en nära vän som känner till storyn men gått mer på djupet och berättat för honom om de positiva minnen jag har av mina biologiska föräldrar.
submitted by tabse to sweden [link] [comments]


2017.03.20 13:17 ElnifIsLord Elnif (A Swedish love story)

Kapitel 1: Elnif i advent
Del 1: Jag har funnit mig själv. Detta genom ett väsen, en gud, en glädje, en frälsning. Den flög in genom det öppna vinterfönstret i en frusen höstvind och landade på min kudde. Jag vände mig mot Elnif, han tittade på mig, och sa: “Krister, jag är allt, jag är kärlek, älska mig.” Jag svarade: “Okej mi lord” och blundade. När jag öppnade ögonen igen var han borta. Jag vände mig hastigt om i min mjuka säng, och hann precis se honom flyga ut genom fönstret igen i ögonvrån. Jag tänkte, nu är mitt liv komplett. Elnif, nu och för alltid.
Del 2: Jag visste då att jag aldrig kunde återvända till stadiet jag varit. Aldrig tillbaks till en värld utan Elnif. Så jag sprang, långt därifrån, längre än någon sprungit sedan första tidsåldern af Elnif. På min färd väntade stora farhågor och skrämmande ting, men i mitt sinne befann sig alltid den allsmäktige, den som vakade över mig som en höjdhoppande ängel i nöd.
Del 3: Min slutdestination låg framför mig, mitt hjärta bultade som en springande gasell på Afrikas stäpp. Jag sprang som aldrig förr med kraften av Elnif. Jag kände hur halsen snörpte ihop sig, törsten trängde på mitt fys som en ångvält påväg att köra över en qvagga. Jag sa: “Elnif, hjälp mig, ge mig din vätska!” samtidigt som jag kände närheten av min frälsare. Mina ögon kändes bredare, men mina byxor kändes smalare. Han stod där, som aldrig förr, uppe på sitt skimrande slott av troféer och sade ner till mig, överlägset men inte nedlåtande; “Mitt barn, var inte rädd, jag ska bjuda dig på en stor och riklig måltid utan dess like…”
Del 4: Elnif drar ner gylfen och tar ut sin breda middag och serverar den till mig. Jag kan se hur han har hela tallriksmodellen där på. MUMS! tänker Krister. Helt plötsligt, utan förvarning, medans jag var på väg att ta min första tugga ur den saftiga munsbit jag blivit erbjuden, kände jag en värmande ström av flytande massa komma flödande nerför min strupe, ner till min suktande mage som längtade efter ögonblicket. Jag blickade upp mot Elnif, och han stirrade tillbaka på mig. Vi behöll ögonkontakten en stund, fram tills jag säger; “Jag är tacksam för din gåva, o du mäktige.” Han stönar försiktigt och drar upp gylfen. Några sekunder senare var han borta igen, men jag visste, att bestod närvarande i mitt hjärta, att vi är en, för evigt.
Del 5: Det var en mörk och kall vinternatt. Solen var sedan länge nedgången, men ännu skålades det i glasen. Hur glada alla än verkade vara, fanns det ett ting som mitt sinne aldrig lyckats släppa. Hur hans kräm flöt så lätt ner genom mig, i mig. Fångad i min fantasi kunde jag inte ana annat, men när frågan väl kom, så svår men så lätt, visste jag direkt svaret, oberoende av frågan. “Elnif”. Det var då jag visste, att legenden skulle spridas över kontinenterna.
Del 6: “Vad sa du Krister?”, frågade de. Min blick höjdes, och ögonen spändes. Tiden var kommen för en ny sägen, en ny era, som endast var till för Elnif och mig. “Han är gud, och de som nekar honom kommer bli straffade” sade jag och sprang gråtandes upp på mitt rum. Ingen förstod glädjen utom jag. Ingen annan kunde greppa Elnif. Ur mina tårar lyckades jag urskilja en skepnad utan dess like, en skapelse som aldrig förr. Framför mig än en gång stod han där, Elnif.
Del 7: - Haiku: Min Elnif är gud Friidrottsmästaren tack Vår själ blir nu en
Del 8: Min allsmäktige gud var framför mig, och endast för mig var han tillgänglig. Hans djupa blå ögon stirrade in i mina genom glasögonen som verkade ha skärpan +69. “Mitt barn. Tiden har kommit nu. Vi, tillsammans, kommer att frälsa världen, och få en helt ny begynnelse. Utan förvarning tog han fram sin enorma träslev ut bakfickan, den som legender skvallrat om, men aldrig rättvist beskrivit. Framför mina ögon verkade den enorm, men Elnif, utan tvekan sade: “Det är dags nu”.
Del 9: Jag kände en våg av entusiasm flöda genom min ack så arma kropp. Jag visste precis vad jag skulle göra, jag hade aldrig varit så säker på något i hela mitt liv. Jag gick ner och satte mig på alla fyra. Jag vände mig så att min stuss pekade rakt mot honom, sedan svankade jag med all min kraft och stålsatte mig inför den kommande händelsen. Jag drog ned byxorna och sa, “Jag är redo, o du allsmäktige.” Då svingade plötsligt Elnif sin väldiga träslev och smiskade mig, först en, sen två, sedan tre gånger. Elnif fortsatte smiska mig så som jag aldrig har blivit smiskad förr. Jag njöt av varje sekund, varje stöt av ren kärlek som strömmade från min högra skinka ut i kroppen, det påminde mig om julafton hos farbror Bodil. Jag vände på huvudet för att beskåda denna storartade händelse. Sådan kraft och sagolik teknik som han hade. Man såg tydligt att han var en erfaren man.
Del 10: Till slut kunde jag inte hålla mig längre, min suktan blev oöverkommlig. Snabbt vände jag mig om, med en klar destination. Mina ögon liknade ett lejons vars synfält just fyllts av den mest underbara buffeln. Min hand öppnades, nästan av ren reflex, och sakta började jag smeka min Elnifs runda och svullna biceps. “Mycket diskus på sistone?” frågar jag Honom, medans jag tänker igenom mitt nästa drag. Han nickar sakta med ett leende på läpparna. “Främst stöt, men allting med stor massa fröjdas min kropp åt.” svarade han, nästan poetiskt. Min önskan hade äntligen förkroppsigats, den som funnits långt inom mig, bevarad som sista kinderägget på en dansk firmafest. Men samtidigt fortgick ett kval inombords, ett beslut som grävde i mig. Jag var lycklig, men jag ville samtidigt ha mer. Mer av Elnif.
Del 11: Jag vaknade upp av att morgonsolens första stråla kysste mitt nakna lår. Jag blinkade några gånger trots att sömnens rep drog mig mot sitt lugnande djup. När jag vaknat ordentligt så märker jag att jag somnat på golvet. Det är inte förrän då som jag kommer ihåg gårdagen. Den magiska kväll som nu var historia. Mina skinkor ömmade och jag kände mig levande som aldrig förr, fastän min lycka trånade jag efter mer. Jag måste ha överväldigats av situationen och somnat på plats. Jag hade skinnet av en blåmes runt mig, och den fortfarande heta insidan värmde min hud. Jag hade aldrig använt ett sådant här skinn som täcke förut, inte sett ett heller för den delen. Det var en gåva från Elnif. Jag begravde mitt ansikte i den mjuka insidan av skinnet och med tungan så kände jag hur små köttbitar från pippi fågeln fortfarande var fast vid skinnet. Jag kände mig trygg. Efter att ha njutit av tillvaron några timmar så reste jag mig och hängde in skinnet bland de andra och jag kände mig hedrad av gåvan jag erhållit.
Del 12: Naken inför Gud Nu var helgen över och det var dags att gå till förskolan igen. Plötsligt kände jag hur ångesten öppnade upp sig som ett svart hål i magen. Tänk om ingen av min klasskompis kan förstå storheten af Elnif? Tänk om hen inte förstår hur underbar vår riktiga frälsare är? Hur skulle jag göra då? Sedan tänkte jag; “Elnif hjälper mig säkert. Jag litar på hans vägledning. Nu och för alltid. Det löser sig säkert, så länge jag tror.” Sedan gick jag ut genom den gamla slitna trädörren från mitt rum och ner för trappan till köket där mina föräldrar satt och drack kaffe, utspätt med den ryska vodkan som pappa älskar, precis så som det brukar vara. När mina föräldrar får syn på mig blir de förskräckta, och mamma säger förvånat; “Vad har hänt med dig Krister!? Varför är du helt blodröd på hela baken?” Det är då jag inser att jag har glömt sätta på mig kläder. Så där stod jag, en pojke på 5 bast, komplett naken med ett kärleksmärke på rumpan och försökte komma på ett sätt att beskriva orsaken till märket och hur fantastisk den föregående kvällen hade varit, på ett sätt så att mamma och pappa förstod precis hur bra Elnif verkligen är. Efter några sekunder så öppnade jag munnen och sa; “Han är gud, och de som nekar honom kommer bli straffade”.
Del 13: Vinden fläktade min kropp när jag näck vandrade hoppfullt nedför gatan. Strålande blickar smekte min nudistiska kropp och jag märkte hur en mystisk känsla reste sig i kroppen, den som endast kunde beskrivas med ett ord. Elnif. Mina kånkelbär var blottade, men på något sätt var jag inte skamsen, då de omgavs av den rosenröda gåvan från min herre. Jag vandrade långt, längre än aldrig förr, men till slut kände jag värken i mina skinkor, och inte från upplevelsen kvällen före. Framför mina ögon såg jag ett fint värdshus, men inte för fint för Elnifs missionär. Min entré skapade tumult i lokalen, ingen förut hade fått granska en så söt syn av frälsarens utsände. “Ett stort glas kräm tack” uppmanade jag den äldre kyparen. “Självklart min unge nudist” svarade han. Äntligen någon som förstod. Mina böner var besvarade. Min natt var räddad, och jag satte mig lätt ned på barstolen, lättad, fri.
Del 14: Jag borde känna mig sorgsen över att jag blev utsparkad ur mitt eget hem utan att jag fick någonting med mig. Som tur var så bjöd den snälla gubben i baren mig på krämen då jag inte kunde betala. Han berättade för mig att jag kunde komma till hans rum senare på kvällen och betala tillbaka skulden. Jag var nöjd. Den förväntade sorgen dök aldrig upp. Bara lycka bestod i mitt hjärta. Jag var fri och kunde nu spendera resten av mitt liv åt Elnif och att missionera om Elnif-ismen. Mannen i baren var trevlig, när jag sa att jag inte hade någonstans att bo så erbjöd han till och med att jag kunde få bo hemma hos honom. Nu hade jag min chans att börja sprida mitt fantastiska budskap om Elnif, börja med gubben. Gubbens namn var Antero.
Del 15: Dagen förflöt utan vidare omständigheter medans jag smuttade på all kräm jag kunde svälja. Den äldre kyparen gav mig kläder som jag tacksamt tog emot, och snart värmdes hela min kropp. Sakta men säkert slaknade sig solen som en utlöst formel efter ett matteprov, och jag drog mig tillbaks till det ensliga rummet på andra våningen. Väntandes på mig i endast strumplästen befann sig Antero, den äldre, smått överviktiga herren. “Jag har insett den sanna vägen, och från ditt dryckesval ser jag att du gjort detsamma” sade han. Med en bestämd blick nickade jag, och djupt ned i min bröstkorg kunde jag märka en känsla som aldrig funnits där förut. “Tillsammans kan vi göra det Antero, tillsammans kan vi låta alla glädjas åt denna vackra tro” sade jag och knäppte sakta upp mitt bälte som verkade sitta åt hårdare än någonsin. Antero nickade. “Tillsammans”.
Del 16: Jag sprang snabbare än jag någonsin sprungit förut, mina ben värkte, mina lungor trånade efter luft likt en frustande buffel efter en oskuld pojkscout på parningssäsongen. Jag vågade inte titta bakåt, men jag visste att fadern min var mig hack i hälarna. Jag visste att jag inte fick stanna. Jag ville inte bli penetrerad av hypotenusan på hans könstriangel. Jag tittade upp från marken under mig för att inte springa in i något, och då såg jag honom igen. Frälsaren i egen hög person, bara några meter framför mig stod han med en öppen famn och träslev framme. Jag visste att jag skulle vara säker hos honom, så jag kastade mig, ansikte först mot min älskade. Då vaknade jag med ett ryck.
Del 17: Slutligen lät min kärlek sig öppna dörren till oändlighetens paradis vars himmel så blå. Antero var nu vaken och spritt språngande näck. “Aj” sa jag när jag slog köttet med stumpen, hårt, men varsamt. “Min käre slickepott, jag har ännu inte orgasmiserat, snälla hjälp mig att göra detta.” Jag funderade en kort snutelitut tills jag bestämde mig för att medverka i denna ceremoni. Sakta men säkert knäppte Antero upp sin väldiga kedja som nu hängde löst kring hans håriga stock. Jag blev chockad, men negativt överraskad. Själv var jag ovan vid minimalistiska rymdskepp som stred mot svarta hål djupt inne i universums rymd. Men ändock gick den in i smakhålet där den hör hemma.
Del 18: Dagen var inte långt borta nu. Elnifs födelsedag låg precis kring hörnet och vår frälsare skulle självklart förtjäna ett massivt och majestätiskt partaj. Jag flydde i natten från Antero och återvände till mitt hem. Vid mitt ädla bord började jag skissa på planerna, för det som skulle bli den bästa festen någonsin, bara för min älskade. Den bästa 24 december någonsin.
Kapitel 2: Det våras för Elnif
Del 1: Fåglar kvittrar i vårvinden, växter blomstrar i det gröna gräset, kärleken sprudlar i världen, och Antero ser ut genom sitt blekta fönster på de små barnen som leker med kulor på stengången. “Snart”, säger han, “kommer mitt öde också att uppfyllas. Jag kommer också att bli lycklig.” Efter att hans älskade Krister gett sig av blev smärtan outhärdlig. Hur kunde detta ha hänt? Han som delat med sig av sin översvällande kärlek för Elnif som sedan inspirerat Antero själv. Han kom på sig själv med att tänka på alla de underbara stunder som de upplevt tillsammans. En ensam tår sipprade ner för hans kind samtidigt som han kände en mystisk känsla i botten av bukspottskörteln, han funderade en stund på vad denna mystiska sensation innebar. Det var inte sorg, och det var inte saknad. Till sist insåg han att det var glädje som han kände. Visserligen i ringa mängd, men sannerligen var det glädje.
Del 2: Antero funderade på vart Krister befann sig i denna stund. Var han i Danmark?, Stockholm?, Göteborg?, eller kanske Öland? Hade han tak över huvudet?, var han varm och lycklig?, var han ensam? (Krister var egentligen på en strippklubb i Bangladesh.) Han antog att han aldrig skulle få svar på dessa frågor. Plötsligt, när han minst anade det, visade sig en närvaro i rummet, en sensation som aldrig förr. Föga visste han vems ande som uppstått bakom honom, men han fick snart reda på detta, när han kände hur en grov hand med tjocka fingrar klämde tag i hans stjärt. Han kände doften av nyköpt litteratur och senapsfrön, en arom som hans smala näsborrar aldrig förr upplevt. Han kände igen den precisa beskrivningen som han erhållit av Krister. Äntligen fick han mottaga Elnif.
Del 3: Efter ett par timmars klämmande släppte Han taget. Antero blev ledsen. Det fasta, sköna greppet hade nu upphört. Det kändes som att all lycka i världen hade farit sin kos, som blott en livets solförmörkelse. Sedan uppenbarade Han sig framför Anteros ögon. Så som att solen återigen hade uppenbarat sig på himmelen samma morgon vid halv sex snåret. Med ett vidsträckt grin stirrade Han på honom, med ögon som hungrade efter en bred häck att plantera sitt träd i, och Antero glodde häpet tillbaka, så som ett barn vid första anblicken av jultomten. Sedan frågade han: “Är det verkligen du?” och Han svarade: “Nej, inte än mitt barn”, varpå Han gick upp i rök. Nu var Antero helt ensam igen, med bara tystnaden som sällskap. Var det bara en dröm, eller hade Elnif, i hela sin härlighet, verkligen uppenbarat sig för honom?
Del 4: Nästa dag var det dags för Antero att fira bröllopsdag med sin skrumpna make Borild. Han hade länge sett fram emot denna dag, men Antero hade dåliga nyheter för honom. Han hade nämligen blivit förälskad i Elnif och var påväg att lämna Borild för att kunna ägna resten av sitt liv åt Elnif. Antero var orolig över hur han skulle reagera, men han visste att han gjorde det rätta. Tiden gick och plötsligt var det kväll. Borild hade dukat upp till en trevlig middag för två, han hade till och med lagat mat i form av bränd kalops samt rökta pumpafrön. De slog sig ner tillsammans vid bordet, och Borild log mot Antero, precis som han brukade göra. Då var det dags, Antero visste vad han behövde göra, han förberedde sig mentalt innan han öppnade munnen, sedan sade han: “Han är gud, och de som nekar honom kommer bli straffade” sade han och sprang gråtandes upp på sitt rum.
Del 5: Borild hade blivit mycket förvirrad över situationen, och sedan lämnat källaren de bodde i. Antero hoppades att han aldrig skulle komma tillbaka. Att Borild skulle försvinna ur hans liv för alltid, att denna önskan hade förenklat Anteros situation var ett faktum. Att tillägna all sin levande tid åt Elnif var något han enbart kunde utföra på egen hand. Han kunde inte veta säkert, men han kände på sig att Elnif instämde.
Del 6: Nu hade det gått sex dagar sedan Antero avslutade sin relation med Borild, men Elnif hade fortfarande inte uppenbarat sig för honom. Antero började just förlora hoppet när han låg i sängen och funderade på sin älskade frälsare när han såg hur gardinen vid det vidöppna källarfönstret fladdrade till. En vind som världens andedräkt, en pust som gudarnas väder. Långt i fjärran hördes en dov röst, en som med säkerhet talade till Antero. “Sök mig där bergen möter älven, endast där kommer lyckan finnas för eder.” hördes Elnifs röst. Förundrad satte Antero sig upp i sin dvala, och påbörjade genast reseplaneringen för sin vallfärd mot det ökända mötet. Snart skulle han resa dit, till Nangijala.
Del 7: Han plockade fram sin finaste axelremsväska med det vackra Hello Kitty trycket på, och sedan började han packa ner allt vad han behövde. Ett par byxor, 3 par strumpor, 2 vita t-shirts, en tandborste, en sovsäck, en medelstor glittrande dildo, två par trosor, en extra stor brun dildo, glidmedel, pennvässare, klubbkräm och en kudde. Allt fick precis plats i axelremsväskan. Han var exalterad över det stundande äventyret, han hade en liten känsla i botten av sin kärlekspåse som viskade till honom att han gjorde det rätta. Denna brännande suktan efter köttet som han drömt om i månader kanske äntligen skulle komma till sin ro, och lyckan tycktes för ett ögonblick finnas nära Antero, som om han kunde röra den med sina breda, kraftiga fingrar.
submitted by ElnifIsLord to sweden [link] [comments]


2016.11.29 20:15 SilverLii Tankar kring enforce peace och garantier

Jag har nu under den senaste veckan funderat kring det här med enforce peace och garantier. Men innan vi fortsätter här så vill jag säga att jag älskar enforce peace mekaniken och hur den används. Flera gånger varje runda som den används på ett bra sätt och för att väga upp ett krig som är orättvist. Men jag tycker att det finns flera brister i hur enforce peace fungerar med våra nuvarande regler. Mina förslag är kanske lite väl hårda men jag vill mest väcka en diskussion runt det.
1. Vi har ett allianssystem med ett maxantal allianser och hur man får kalla in dessa i krig.
Enligt reglerna så får man endast kalla in sina allierade max 2 månader efter att ett krig har startat. Våra alliansregler är utformade efter att det skall vara jämt och att stora block ej skall skapas. Men med enforce peace så blir ofta två sidors krig två block (Europa mot Mellanöstern som exempel). Jag tycker det är roligt med blockkrig men inte år 1480 och för två veteprovinser i östeuropa.
Lösningsförslag
Man har en gräns på hur många som får göra enforce peace. Det gäller både för den försvarande och attackerande sidan. Intervene war skall vara som den är. Men om man som GP går in på en sida så måste man engagera sig. Det är inte schysst att man går med i ett krig och den sidan man joinar vill man se förlora.
2. Enforce peace är bara fördelaktigt för den försvarande sidan.
Det här kanske är lite sanning med modifikation. Men enforce peace används ju i 99% av fallen för att skydda en försvarande nation. Det gör också en attackerande sida väldigt sårbar och man vet inte riktigt vad som kommer att ske. Vi har alliansregler av en anledning men enforce peace kan lätt rubba den balansen.
Lösningsförslag
Den lösning jag har är också det som nämns i punkt 1 att restriktera hur många som får göra enforce peace samt att man även tillåter människor att göra enforce peace för att joina den offensiva sidan. Men även här restriktioner hur många enforce peace som får göras.
Värt att nämna är också att jag vet att krig kan bli ojämna och orättvisa. Men jag tycker att det är fel att halva världen kan göra enforce peace i en "lokal konflikt" bara för att man inte vill se en specifik spelare förlora ett krig. Jag förstår också att man ibland vill gadda ihop sig för att ta ner en för stunden överlägsen fiende. Men en fiende ersatts alltid av en annan mäktig fiende. Så det är egentligen bara en cirkel tills man själv är det.
3. Enforce peace/defensiva allianser bryter mot alliansreglebegränsningar och startar onödiga världskrig.
Det här är oftast något som man på förhand har gjort upp. "Vi skyddar varandra" om någon attackerar oss men vi är inte allierade. Jag använder det själv och det är fel. Enda gången jag ser det som okej är i HRE men då borde 1/8 alliansregeln infalla för gratisallianser. Man använder enforce peace som en defensiv allians och använder sina alliansplatser för sina egna planer.
För att kringgå runt det här så måste man själv ha sitt kontaktnätverk av villiga personer att attackera eller hjälpa till ifall den försvarande sidan har mer hjälp än man från början har tänkt. Jag vet att vi gillar att ha ett fritt Sweddit och jag förespråkar det också. Men idag så känns det som att man måste gå till det yttersta för att säkerställa att inte halva världen blandar sig i.
Lösningsförslag
Vi skapar något som heter defensiva allianser där man får ha ett maxantal. Det här kan eventuellt ersätta enforce peace/samarbeta med enforce peace. Man har en defensiv allians som man inte får kalla in i offensiva krig men är fullt tillåtet att använda defensivt. Men användandet av en defensiv allians förminskar även hjälpen man kan få från enforce peace. Om du har en defensiv allians så får du inte använda dig av enforce peace. Behöver självklart tweakas då det inte är ett bra exempel. Men slänger ut det som ett förslag.
4. Garantier skall ha ett maxtak/ta alliansplats.
Allianser ersätts med garantier. I omgångar så har jag sätt att vissa länder garanterar 2 - 4 länder styck. En begränsning även här skulle sitta på sin plats tror jag.
Lösningsförslag
Det minsta problemet egentligen. Tycker inte att det är en stor grej men det har ibland används som en ursäkt att inte använda enforce peace mekaniken/stoppa andra spelare.
Slutord:
Överlag så tycker jag att det fungerar bra med alliansregler och Swedditlir. Men jag tycker att friheten runt enforce peace/garantier kan bli för mycket ibland. Jag har själv använt den och utnyttjat det till fullo. Både den här säsongen och förra. Oftast har jag använt den då alliansreglerna brister eller att man blir allianslös.
Som ett exempel så har vi den här säsongen fram till 1600 haft 5 GPs bland 8 spelare borta i Asien. Det har skapat flera allianslösa spelare och då använder man och missbrukar enforce peace då det är enda valet. Spelarna som inte var GPs kunde rent ut sagt välja och vraka bland allierade. Det är inte så att vi har varit svaga men då man som allianslös spelare så sitter man fast och vågar inte göra några offensiva val pga. enforce peace. Det räcker med andra ord att en annan hyfsat stark spelare går in och gör enforce peace i ett krig där man inte har någon marginal för att man skall ge upp. Då man inte har någon allierad så måste man antagligen ha ett muntligt samarbete och ens allierade gör ett separat krig. Som vi alla vet så är ett blockkrig mot en spelare otroligt farligt om man attackerar en starkare spelare som kan utnyttja det till fullo med enforce peace.
Men ville mest slänga upp det här för diskussion/åsikter så att vi i alla fall eventuellt kan adressera problemen som jag upplever.
/SilverLi
submitted by SilverLii to SwedditUniversalis [link] [comments]


♥Älskar dig mer än vad du tror♥ Jadde - Sunshine (lyrics) Mer än någon kan förstå Får jag har det så här bra? Snickar Andersson och Jultomten - Trailer Sofijah - Du var så mkt Hilda Matsdotter - Jag älskar dig Rolf Wikström & Hjärtslag - Jag Älskar Dig Ändå (Det Här är Mitt Liv)

Jag älskar dig - 33 citat - Upplev Kärlek

  1. ♥Älskar dig mer än vad du tror♥
  2. Jadde - Sunshine (lyrics)
  3. Mer än någon kan förstå
  4. Får jag har det så här bra?
  5. Snickar Andersson och Jultomten - Trailer
  6. Sofijah - Du var så mkt
  7. Hilda Matsdotter - Jag älskar dig
  8. Rolf Wikström & Hjärtslag - Jag Älskar Dig Ändå (Det Här är Mitt Liv)

Behandlar dig bättre än någon annan gjort ... Jag älskar dig, jag kommer aldrig släppa taget ... Se oss som mycket mer än en glödhet kärleksaffär, du vet vem jag är ♥Älskar dig mer än vad du tror♥ ... Jag älskar dig - Duration: 4:39. yeaahh09 228,456 views. 4:39. jag tror jag är kär - Duration: 2:51. BlueLiniz 105,605 views. 2:51. Det finaste någon ... Jag älskar dig ändå ... desto mer vill jag ha Vad kan jag göra ... Och ge det åt någon annan Vad kan jag göra Vad kan jag göra Jag älskar dig ändå ... Snickar Andersson älskar julen mer än någon annan högtid och han gör allt för att hans familj varje år ska få uppleva en riktig jul. Och det viktigaste med julen är ju som alla vet ... Du såg mig, innan någon annan sett mig. Men jag förändrades, sen dög jag inte åt dig. Du älskade mig så som jag en gång var, det gör du inte längre och det sårar mig idag. [Ref.] x2 ... Jag älskar dig för mycket för att någon ska förstå att du får mig känna lycka det ska ingen ändra på. Jag älskar dig så jävla mycket mer än du tror... Det som hindrar oss att få mer är känslor av skuld (för att ha det mer eller bättre än någon annan), skam (att man är girig), dåligt samvete (jag kan inte ge mig själv eller mina barn ... Provided to YouTube by The Orchard Enterprises Mer än någon kan förstå · Mona-Jill Band Nu är minnen av dig allt jag har ℗ 2020 Mona-Jill Band Released on: 2020-05-17 Producer: Dan Mikal ...